Äntligen har vi fått internet ombord igen! Vi seglade från Cannes den 1 augusti och kom ett drygt dygn och 209 sjömil senare fram till Palamós i Spanien, ganska nära franska gränsen. Där ankrade vi i hamnen i 11 dagar. Vi fick ankra om sådär en fem-sex gånger för det var smalt och ville det sig illa låg vi i vägen för fiskebåtarna om vinden vände. Men vi var inte ensamma. En dag räknade vi till inte mindre än 27 ankrade båtar - Oliva och 26 franska flytetyg. Det fanns en fin marina men vi fick en liten chock när vi kollade upp priserna där. De ville ha 80 euro natten för vår båt. Då gör det inte så mycket om man får ankra om då och då, bara vi ligger i gott skydd. Det var lite si och så med det - de flesta fransmännen la inte ut mer än några meter länge ankarkätting än det var djupt - 3 gånger djupet är ett absolut minimum i vackert väder och är det är så pass djupt som 10 meter och dessutom blåser lite vill vi gärna ha
minst 40 meter kätting ute -vilket innebar att en del av kamikazeankrarna hamnade helt nära vår båt i vindvridningar. När de var så nära att det gick att banka på deras relingar gjorde vi det...
Vid en omankring fick vi en långrev (som en lokal fiskare påpassligt lagt ut bland alla ankrade båtar) i ankarkättingen. En vänlig fransman kom till undsättning med sin jolle och plockade bort den efter att ha sett Anns akrobatiska (jo hejsan) övningar från bogsprötet. Tyvärr hade den hunnit fastna i propellern också och Mats gjorde sig redo för sommarens första bad när vi hörde ett plask under stäven. Samme vänlige fransman, nu iförd cyklop, snorkel och simfötter bad om en kniv och skar loss reven. Vilken hjälte. Han ville inte höra talas om ersättning, inte ens ta emot en flaska guldmedaljvin som Ann köpt i Frankrike.
Vi började vår spanska period med att komma in i gängorna via lite
jamón serrano, den goda spanska skinkan. Slår parmaskinka med hästlängder, men italienarna har ju marknadsföringsapparaten. På Anns födelsedag blev det också grillade sardiner,
patatas all i oli, en gudomlig
tortilla och annat smaskens.
Vi blev ombordbjudna hos ett trevligt franskt par, Jaques och Fabienne, som seglat mycket längs Costa Brava och gav oss en del tips. Ann ville gärna till Barcelona men med tanke på hamnpriserna i lilla oansenliga Palomós kändes det lite skrämmande. De tipsade om hamnar nära Barcelona där man kunde ligga billigare och ta tåget. Sagt och gjort, vi seglade till Mataró när det var dags (vädret bestämmer, som ni vet) och fick tillåtelse att stanna i tre dagar. Tågresan till Barcelona var OK men bytena i stan med metron tog halva dagen så det kändes inte optimalt. Dessutom hade vi ett åskväder av värsta kaliber andra natten, med hård vind och regn och blixtbedslag som knastrade omkring oss. Vi hade nedgångsluckan öppen, det brukar inte vara något problem så långt in i sittbrunnen, under biminin, men det blev rena vattenfallet ner i båten. Och hamnens förtöjningslina släppte från botten så vi rände rätt in i kajen. Det blev bara två nätter där.
Det visade sig också att det var ännu billigare att ligga i Barcelona - så här ligger vi nu, mitt i stan, med allt inom räckhåll. Mats har haft ont i halsen några dagar och Ann har turistat lite på egen hand, nu stannar vi några dar till så vi kan njuta av staden tillsammans.
Vi lider med våra vänner Ron och Julia som fått sin båt skadad vid ankring i franska Hyères. En båt kom ut från hamnen, styrde rakt ut i ankringsområdet och rände rätt in i Ripple som måste byta hela sin rostfria reling-väntetid två månader. Visst får man räkna med att sånt kan hända- men knappast med att kaptenen på den franska segelbåt som körde på dem skyller på att autopiloten inte fungerade. Det var nog snarare kaptenen som inte fungerade.
